Det här en berättelse om saker. Och om samtal. Alltså om ord och föremål. I Sakerna jag inte slängde går Wicha igenom sin mammas dödsbo, samtidigt återskapar han bilden av henne genom tingen hon lämnat efter sig. Hon tillhörde efterkrigsgenerationen i Polen men hennes judiska föräldrars trauman levde vidare i henne, vilket gör boken till någonting så mycket större än ett personporträtt